Gladgrodan

Gateau / Fiskerökeriet

Hej kära ni, 

idag har vi haft pappas familj på besök här hos oss på Limhamn. Det blev en fikastund på Gateau och lite senare tog vi en promenad bort till Fiskerökeriet, där vi beställde med oss middag hem! I sin helhet blev det en supermysig dag. Jag uppskattar verkligen all familjetid, och speciellt att den sker lite tätare nu när Lily finns! Bara en vecka i hennes liv kan innebära stora förändringar, exempelvis gör några hundra gram på hennes lilla kropp märkbar skillnad. Älskar verkligen hur alla i hennes släkt, på både min och Davids sida, visar intresse för Lily och bryr sig om henne! Värme i mammahjärtat, att hon får växa upp med så mycket kärlek omkring sig 

Det skiljer 14 år mellan mig och Gabbe, Lilys yngsta morbror. Han och jag gjorde ett avtal (haha, skämtåsido) om att han ska få passa Lily, och att hon i sin tur ska få passa hans barn. Till detta hör att jag brukade passa honom, när han var en liten bebis! Galet att tiden har gått så fort.. jag minns det som om det låg betydligt närmre i tiden! 

I detta nu ligger lilltjejen och sover i sitt nest vid min sida. Hon är det vackraste som finns, och om en liten stund ska jag lägga mig bredvid henne och så kommer David också. Vi har påsk framför oss den här veckan, och dopet närmar sig med stormsteg! Jag är pirrig och nervös men så otroligt förväntansfull och glad över att så många har tackat ja. Ska skriva lite mer om det när tiden finns!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Framtiden. Hjälp. Det skulle vara bra behjälpligt nu med en filmisk spåkula att se in i, att bara kunna få en liten liten hint om vilken väg jag ska välja nu... Som kanske bekant bodde jag ju i Norge under lite drygt 4 år. Flyttade hem till Skåne med David under början av 2017, reste, bodde i Helsingborg. Flyttade därefter till Malmö där vi bodde mitt i centrala stan, jag pluggade då 1 år på miljövetarprogrammet samtidigt som jag arbetade extra vid sidan om. Vi var båda extremt sugna på att skaffa barn, och i april/maj 2018 blev jag gravid med Lily. På grund av en mycket kämpig graviditet (måste inflika att den också är det finaste jag varit med om) så beslutade jag mig för att studera en termin religionsvetenskap på distans. Varför? - Jo, för att 1. Det var det som fanns när jag bestämde mig, under sen ansökan. Och 2. för att jag hade i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja bli lärare istället. Kanske i religionskunskap? I Januari föddes Lily och i samma veva skickade jag in mina sista uppgifter och klarade därmed kursen fint. Och nu står jag här. Totally clueless, gällande vad framtiden ska fyllas med. Alltså. Hjälp. 

Den 15 april, om 3 dagar, ska man skicka in sin ansökan om universitet/högskola. Tankarna går kors och tvärs och jag vet varken in eller ut!! Jag känner mig trygg och bekväm i att söka till lärare/förskollärare. Det är något jag känner mig hemma i, efter lite drygt 4 års heltidsanställning på förskola. Men vill jag bli det? Kanske! Och ett plus i kanten där är ju arbetstiderna som skulle matcha livet väldigt bra, då jag verkligen vill lägga mycket tid till familjen. En tanke som börjat växa i mig är den om att bli barnmorska. En svindlande tanke, utmanande, kanske rentav lite skrämmande? Skulle jag klara av utbildningen? Ingen. Aning. Vägen till att bli barnmorska är lång men sjuksköterskeyrket är brett och kan innebära lite vad som helst. Det bör aldrig bli tråkigt. Det som känns tufft är min brist på erfarenhet inom vården. Har ju aldrig ens satt min fot innanför ett äldreboende. Borde jag bara fortsätta på miljöprogrammet? Säger som Lars Winnebäck - tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen? 

 

25!

Min födelsedag firades med en shoppingdag från mamma! Hon tyckte visst att jag behövde nya skor och OM hon hade rätt i det :) haha! Hittade ett par ballerina i skinn/lack samt ett par gröna sneakers och en blus. Fick även en tvål från L:A bruket och att få dem är ju alltid ett vinnande koncept, är nämligen helt förälskad i dofterna och tycker att de lyfter hela känslan hemma, lite vardagslyx. Av Staffan fick jag ett par örhängen, men av David fick jag den finaste presenten - som även flera andra hade varit med och bidragit till - nämligen ljusstaken "vänskapsknuten" från Svenskt Tenn som jag velat ha sedan alltid! En så fin present, blev ordentligt överraskad! 

På kvällen lagade vi fish taco med familjen hemma hos oss och avslutade med den hederliga gamla desserten marängswiss, fast i vegansk version! Ibland är det lite klurigt att komma på något riktigt bra när man måste ducka för allt som har med mjölkprotein att göra.. I det stora hela var det i alla fall en superfin dag! Fick solskensväder och lunchade förresten också på favoritstället "August No Stress Surf Café" som är helt fantastiskt! Mysigt, personligt, avslappnat och såklart bäst av allt - deras mat och bakverk är uuuuutsökta! Yum! 

Tokigt nog har min lilla somnat gott i sitt babygym nu efter att jag bestämde mig för att städa lite i lägenheten. Vad är det med bebisar och att bli alldeles lugna av dammsugarljud? Haha

Så fort hon vaknat ska vi promenera till stan och hemåt. En bra runda innan fredagsmyset och helgen inleds. Puss och kram 

Nya lägenheten

Igår firade vi Davids 31-års dag och det var en så himla mysig dag i sin helhet! Solen sken och det var verkligen VÅR i luften, helt underbart! Vi promenerade bort till ön och hade picknick på en gräsplätt med utsikt över havet. Lily fick sitta i sin mormors knä med en filt över sig. Vi drack kaffe och tog fina bilder. Sedan promenerade vi hemåt och så anslöt sig så småningom även Jesper och Johanna till en tacokväll! 

Känner verkligen att det är toppen att bjuda hem folk till nya lägenheten - känslan är bara YES, att det är roligt och mysigt och att jag skulle kunna göra det jämt! Även om vi alltid har haft en kärlek till att få anordna mysiga middagar och liknande, så var det så omständigt i förra bostaden.. Vi saknade ju diskmaskin och köket och vardagsrummet låg skilt från varandra. Well, hur som haver.. Så är huvudsaken att det nu mera känns fantastiskt. 

Sitter i detta nu i soffan, och trots att vi ska byta ut möbler och har helt andra planer för vardagsrummet än hur det ser ut nu, så är det riktigt trivsamt och mysigt! Inget behöver skyndas, det är liksom redan bra från start. Älskar förresten buketten med lila tulpaner och en massa grönt som vi fick i inflyttningspresent från mamma och Staffan, den gör verkligen sitt till känslan. 

Puss

Mamma-tips och trixs (1)

Jag har fått en liten idé - nämligen att rada upp en del av alla de saker som underlättat min första tid som mamma! Tanken är att skriva ner stort som smått, kanske ett par saker åt gången, mest för min egen skull och som en rolig grej. Dels för att det är kul att tänka tillbaka på tiden (som går så otroligt fort!) som nybliven förälder. Men också för att jag kanske själv kan ha nytta av det en dag? Vem vet när ett framtida syskon kommer - och då kanske det är en rolig förberedelse, att kunna kika tillbaka på mina egna tips och trix? Hur som haver - alla barn är olika. Därför finns det såklart en chans att punkterna jag skriver generellt sett passar bäst in på Lily, men men. Jag kör på ändå! Min lista är ju för oss, och den kommer av vad jag lärt mig genom att bli mamma till Lily. Så. Här kommer mina första - jag startar väldigt basic:

1. Epidural! Guds gåva till oss kvinnor! Självklart är vi alla olika, vi tänker olika och vi vill olika. Men av erfarenhet är vi väldigt många som vill satsa på att klara oss utan epidural... Men, många kvider ändå så småningom efter den där epiduralen när man väl ligger där med världens värkpåslag. Innan förlossningen fick jag höra väldigt motstridiga påståenden. Någon sa att man ville ha epidural på grund av att man ville ha möjligheten att uppleva hela sin förlossning, medan någon annan sa att man inte ville ha epidural, också för att man ville ha möjligheten att uppleva hela sin förlossning (???). Bara detta vittnar ju om hur olika vi kan vara! För mig var epiduralen fantastisk. Jag gick från ett djupmeditativt tillstånd, där jag varken kunde höra, ta in omvärlden eller kommunicera. Jag kunde bara gå in i mig själv och uthärda smärtan... till.. att plötsligt kunna prata med barnmorskorna, ha roligt, kramas med min partner, till och med sova lite. Och jag kände krystvärkarna när de kom. Jag var fullt medveten och har därför kunnat spara förlossningen som ett av mina allra käraste minnen i minnesbanken. För mig är förloppet glasklart. Och, jag vill även tillägga - att nästan, inte alla, men i princip alla som tagit epidural som jag pratat med kallar det för en gudagåva. Därtill hade de aldrig erbjudit det om det verkligen vore en fara för barnet. Därför avslutar jag min första punkt med att säga - happy mom, happy baby. Att få upp Lily på bröstet var det finaste ögonblicket i mitt liv, och jag är lycklig ända in i själen över att jag alltid kommer att komma ihåg det som en fin upplevelse. 

2. Ta hjälp när du ändå befinner dig på BB! Personalen är fantastisk, och bara man vågar så kan man få massor av värdefull hjälp - vilket ju inte finns lika smidigt tillhands när man väl kommit hem med sin lilla. Vi tryckte på den röda knappen både en och tre gånger. Personalen visade mig hur Lily skulle ligga under amningen, hjälpte mig med olika amningspositioner och gav bra info som hjälpte mig att förstå hur och varför det fungerade som det gjorde, vad jag kunde förvänta mig. Detta minskade min oro rejält - bland annat gällande om Lily fick i sig tillräckligt, och kunskapen gjorde mig trygg inför att åka hem. Väl hemma hade vi en etablerad, välfungerande amning. Så tacksam över det. 

3. Ta med saker hem från BB-rummet - så som blöjor, bindor, megatrosor (jaaaa, man vill ha dem! haha) värmekudde med mera. Oavsett kommer detta så småningom ändå slängas på grund av hygienskäl. Samtliga av sakerna underlättade enormt för mig att ha hemma - speciellt bindorna och trosorna! Det finns nog inget som är osexigare, men oj vad jag inte ville bo i annat än de där trosorna under de första dagarna.. haha 

4. Förutsätt en känslostorm och involvera din partner! Under vårt utskrivningssamtal berättade barnmorskan att jag förmodligen skulle uppleva vad man kallar för en babyblues. Hon berättade att det ofta sköljer en våg av känslor över nyförlösta kvinnor, att det är hormoner som spökar och ett vanligt sätt att bearbeta förlossningen. Att det kan kännas väldigt tufft men att det brukar gå över efter någon vecka (men att om det inte gör det så ska man söka hjälp, för då kan det vara förlossningsdepression på gång). Hon tryckte lite extra på vikten av en informerad partner, och dennes roll i att stötta den nyförlösta. Under utskrivningssamtalet tänkte jag bara att "inte jag, detta kommer icke drabba mig!" - jag var i världens lyckobubbla och hade inte en negativ känsla i kroppen.. Men, tji fick jag! De första dagarna hemma var så fruktansvärt upp-och ned känslomässigt. Jag kände att livet var så otroligt skört, översköljdes av oroskänslor och separationsångest. Jag kände så mycket kärlek, att jag inte visste hur jag skulle kunna hantera den. Rädsla över att inte lyckas som mamma, att jag inte skulle vara bra nog. Det tog ett par dagar - det var mycket lycka, men emellanåt kom känslorna över mig som en storm. Jag grät massor, flera gånger om dagen, men David var hela tiden med. Tog sig tid för att bara finnas där, fixa och ordna lite extra, prata med mig när jag behövde det. Han var guld! Detta gick över fort, precis som barnmorskan utlovat (även om jag ibland, under tiden som det pågick, inte trodde på att ångestkänslorna någonsin skulle försvinna!) Jag är tacksam över informationen vi fick innan vi lämnade BB, eftersom den fick mig att känna mig normal. Jag var trots allt förberedd och kunde se det hela som "en del av förlossningen". Och det var lite som att fortsätta andas sig igenom varje värk - fast då igenom ångesten istället. Såhär i efterhand känns det dessutom otroligt logiskt att man reagerar sådär. Att man får mycket starka känslor som kommer lite dagarna efter bebisens ankomst. Man har ju fött ett barn!! Blivit mamma. Gått igenom en påfrestande förlossning och man befinner sig i den största förändringen i sitt liv :) Om så till det bättre. Men det är ändå en stor sak att bearbeta från en dag till en annan. Vi kvinnor är så otroligt häftiga som klarar det.  

4. Investera i en bärsjal! Baby K´tan är guld - dock är det inte säkert att den passar för både dig och din partner. Vi kommer därför att köpa en tricotsjal från märket Coracor också, som vi har turen att få köpa begagnat av vänner! (Det finns även sidor på facebook där du kan hitta begagnade, vilket ju är ett plus för både plånboken och miljön!) Sjalen tillåter dig att vara nära ditt barn och ger barnet trygghet - Lily somnar som en stock så fort jag sätter henne i sjalen! Den är otroligt praktisk då du får händerna fria 

Hello again

Tanken är att jag ska bli lite mer aktiv här igen (: 

Lily är redan lite drygt 2 mnd gammal! Folk påpekar hela tiden hur fort tiden går efter att man blivit föräldrar, och oj vad jag tror på dem! En annan sak som nästan är häpnadsväckande är hur lite man hinner med när man är mammaledig. Jag vill ju hinna vara med min bebis och bara fokusera på henne. Sitta och prata med henne, ta mig tid för henne. Och så är det blöjbyten i massor, amning i snitt var tredje timme och just nu en del kvällsoro på det som innebär att hon kräver lite extra närhet och kärlek - vilket hon självklart också får! :) Jag älskar mammaledigheten! Samtidigt suktar jag efter mer socialt... Lyckligtvis lär det bli mer av det framöver. Men just för tillfället har vi så många bollar i luften samtidigt - vi har ett dop att planera, vi flyttar på tisdag och dessutom äger morfars begravning rum på fredag 

Och jag som alltid annars är så öppen och sugen på att prata har liksom dragit mig tillbaka lite i allt detta. Jag har inte riktigt orkat känna på sorgen och saknaden, utan puttat det lite åt sidan, för nu. Dock känner jag ibland hur det kommer närmre inpå, och på begravningen på fredag vet jag att jag kommer att behöva möta alla känslor på en och samma gång. 

Hur som haver, så ska jag försöka titta in här lite oftare. Enklast är det som nu, när mini ligger i sin vagn och sover (synen är ganska roligt just nu, med vagnen ståendes i vardagsrummet, mitt i flyttkaoset bland papplådor och inpackningsplast!) Angående flytten så är jag taggad till tusen! Jag ser så mycket fram emot vår nya lägenhet som ligger på Limhamn. Planlösningen känns alldeles toppen för oss, jag ska ta lite bilder på den och visa mer så fort vi fått nycklarna... 

:) 

1 mnd

Tänk att hon redan hunnit bli lite drygt en månad! Min lilla älskling  Livet sedan hon kom har varit så mycket mera rikt. Hon är en nöjd och trygg liten tjej som älskar att amma! Hon är nöjd i sin vagn, nöjd i bilbarnstolen, nöjd i sitt babynest, väldigt med och intresserad, speciellt av sin lilla fjäril från en babybox och av mobilen över sängen hon fick av sin farmor och farfar. Vi njuter av henne till tusen, är så otroligt tacksam över hur lätt det har varit för oss. Mammalivet har verkligen omfamnat mig, jag har ingenting att klaga på. 

Allt har inte varit guld och gröna skogar! Men det gäller mest annat omkring. Vi letar lägenhet eftersom den vi har nu är så dum med hissen och brant trappa. Jag tycker så mycket om vårt hem, så det känns lite synd. Men jag hoppas att något minst lika bra snart ska dyka upp! Vi var förresten på en visning förra veckan, på en lägenhet jag föll pladask för. Den hade allt och lite till, men vi slutade på plats två. Kan med handen på hjärtat säga att jag var lagom grinig den dagen. 

Men det kommer att komma något bättre. Det måste det. I skrivande stund sitter jag i hbg, för mig själv. Skriver ihop det sista av mitt plugg och ber till universitetsgudarna att jag ska slippa komplettera vidare i maj. Är helt slut nu, men så glad att jag får skicka in det ikväll för att sedan strunta i det en stund. H a l l e l u j a h ! 

Och för övrigt planerar vi inför Lilys dop, och jag tror det kommer bli superfint! Carolina ska sjunga och vi har nog landat i att bjuda på både mat och fika. Jag ser så mycket fram emot att få samla alla vi tycker om för att fira.. ja, att hon är här! Känns det som (: Även om det kanske inte är just det dopets innebörd är, haha. Hur som haver, så måste jag fokusera nu. All kärlek, och lite till. 

Den här bilden blev ju så otroligt blurrig, men det har jag inte tid att fixa nu... 

Hon är här

Hon kom den 16/1, klockan 14.30 - och trädde in i våra liv som den mest självklara lilla människan! Att det var just henne vi hade väntat på föll på plats där och då. Jag fick ta emot henne den sista biten upp på bröstet, efter 20 minuter av krystvärkar. Trots igångsättning på BF-datumet, på grund av tidig havandeskapsförgiftning, vägde underbar personal och hela skedet som gick relativt fort upp hela känslan. Det var en otroligt fin förlossningsupplevelse! Vi lyckades fånga allt på film och det är jag så glad för idag! Trots att epiduralen var en enorm hjälp i att vara mer närvarande finns det bitar jag inte minns helt och som faller på plats tack vare den. Dock är ögonblicket då jag fick henne i min famn glasklart! Jag minns känslan exakt, av den varma lilla kroppen som tog sina första andetag och började skrika - och jag kände så starkt att herregud, det här är mitt barn. Och det här är första gången vi ses! Hej lilla vän, mamma älskar dig redan så! 

Jag var förberedd på att kärleks-känslorna kanske inte skulle infinna sig direkt, men oj vad de överraskade mig! När jag blev sydd ett par stygn låg hon på mig- efter att david klippt av navelsträngen, och letade sig fram till bröstet. Allt gick så otroligt smidigt och vi båda blev snabbt förälskade i henne, vår Lily! Ett av alla fina minnen på förlossningen är självklart när personalen lämnade oss på rummet och vi fick vår första tid tillsammans som en liten familj - och så fick vi in den traditionella brickan med utsökta ostmackor, juice och svenska flaggan! Ingen mat har någonsin smakat så gott! 

Efter ett par dagar på BB i tryggheten, med fantastisk personal och ett knapptryck bort från hjälp med precis allt valde vi att åka hem. Mamma/mormor körde oss hem och storhandlade åt oss! Första veckan landade vi mest själva, tillsammans. Lärde känna lilla pyret - som är en otroligt enkel bebis att ha och göra med. Sover mest, ammar bra och ofta (älskar mat!) är oftast nöjd och ligger gärna och bara tittar! Närmsta familjen fick komma på kortare besök ♥ Det enda som egentligen har varit tufft är baby blues- känslorna som fångade mig efter att vi kom hem. De varnade för att de skulle komma redan på utskrivningssamtalet på BB. De berättade att det är vanligt och helt normalt, men jag som var så upp över öronen lycklig tänkte att "icke, det kommer inte drabba mig!" - men tji fick jag. Jag skulle inte beskriva känslorna som en sorg, snarare som ett rejält uppvaknande angående att man inte är odödlig. Allt blir så äkta och läskigt när man fått det finaste man kan få, och man inte för någonting i världen skulle kunna förlora det. Jag minns att jag tänkte att "hon har bara funnits i tre dagar, och jag vill aldrig leva utan henne!". 

Idag är Lily tre veckor och vi har börjat få besök av vänner och fler besök av familjen. Nästa helg kommer även Davids familj! Jag är mycket mer stabil känslomässigt och vi njuter av vår lilla miniböna - går promenader, testar babygymmet, babybjörnen, upptäcker allt för första gången. Livet - tack! Är så innerligt tacksam och glad. Graviditeten må ha varit tufft men mammalivet har verkligen fått en fin start. Kanske berättar mer om allt när jag får tid att skriva (har inte samma tid längre! haha) :) 

Puss och kram 

YOU

Alltså FY - nu har vi sett klart serien You och jag kan bara säga att nope, den var ingenting för mig. Överallt hyllas denna serie, men eftersom jag har en mytoman av rang i vad som tillhör mitt förflutna ger den mig the creeps. Det är som att gamla känslor av klaustrofobi kommer över mig, när tjejen i serien har dålig magkänsla - hon vet att hon har rätt men han har alltid en plan b - alltid supermånga väluttänkta förklaringar, vilket gör att hon gång på gång får ifrågasätta sig själv, tvivla på sin egen känsla. I slutändan har hon ju rätt, och jag bara ryser. Usch och fy. 

Texten ovan skrev jag alltså igår, men tvekade med att publicera och stängde ned datorn. Avskyr att ens behöva nämna denna människa jag tidigare kände, även om personen egentligen aldrig existerar i mina tankar längre. Det är enbart när saker dyker upp som påminner, som den där serien. Tur att man kan ta lärdom av precis allt, att man kan växa tack vare saker som fullständigt brutit ned en. Dock tror jag att det finns läxor man kan vara utan, men vad är poängen i att grubbla över det? Hänt är hänt. Och jag äger min historia, oavsett om jag vill det eller inte. 

Till något helt annat - Igår utnyttjade jag och David nästsista dagen med tillgång till bil och åkte hem till mormor och morfar tillsammans med Nadia! Vi blev serverade pannkakor och hade så otroligt mysigt, dessutom var det alldeles regnruskigt utanför vilket definitivt ökade på cozynesskänslan! Älskar verkligen mormor och morfar, att bara hänga hemma hos dem och diskutera allt mellan himmel och jord, de är de finaste! Fick förresten en fårskinnsfäll att ha i vagnen, av mormor, vilket är alldeles perfekt! Fortsätter att hålla tummar och tår för att mini ska vilja titta ut nu, men ännu känner jag  i n g e n t i n g ... :)

Countdown!

Igår plockade David upp mig efter jobbet och så drog vi en sväng till IKEA - höggravid, yep! När vi satt där i bilen och just hade skruvat upp radion började låten The final countdown med Europe att spelas! Snacka om att jag fick feeling och gjorde den till min, men enbart fem dagar kvar till bf! Tänkt det! Och idag återstår fyra.. (: 

På ett sätt skulle jag göra precis ALLT för att få igång värkarna här och nu! Samtidigt vet jag att det ju händer snart ändå, oavsett - och därför försöker jag att verkligen njuta av "väntans tider", så att säga, haha! På ett sätt känns det så otroligt skönt och lyxigt! Men jag blir också lätt rastlös, känner mig öm i kroppen och orkar inte speciellt mycket - har vilat så otroligt mycket sedan vi kom hem från sjukhusvistelsen. Nej, nu är jag redo för vår lilla minimänniska. Så redo, full av längtan, nyfikenhet, glädje inför att träffa henne! Vill bara att hon ska känna sig redo att komma ut så att vi får se henne, lära känna henne. Tänk, att jag ska bli mamma nu! En fortfarande helt overklig känsla. 

Ikväll är det fredag! = fredagsmys, pasta carbonara, serier och kvalitetstid i soffan! Planerar inte att göra många knop för övrigt. Med all rätt, hehe, puss och kram!

v 40 + ofrivilligt inlagd

Tänkte berätta om natten på BB och skriva ett par tacksamhetsrader för att vi faktiskt är hemma igen! (: 

Haha.. har verkligen insett hur hemmakär jag är! Att jag inte alls är speciellt glad i att sova borta, även om omständigheterna var lite väl speciella just denna gång! Hmm.. till att börja med inleddes gårdagen på ett väldigt mysigt och bra sätt, med Anna och Hilda med sambos som kom över på brunch. Därefter hann jag och David bara städa undan och prata en stund innan Jeppe och Johanna ringde och ville komma över på fika! Så dagen fortsatte i samma mysiga stuk, med vänner på besök över kaffe och casual häng tills eftermiddagen blev till kväll. 

Sedan började jag svullna upp, ordentligt. Till saken hör att jag har tecken på havandeskapsförgiftning och måste in på kontroll om ytterligare symptom skulle dyka upp! Så när även huvudvärken som funnits lite i bakgrunden genom hela dagen plötsligt blev värre var det bara att ringa in, och komma in på kontroll.. Så vi hoppade in i bilen och körde in. Blev omhändetagen av en supergullig barnmorska men var ännu mer svårstucken än vanligen (vilket jag alltid är) på grund av svullnaden. Så hon stack och stack och stack utan lycka, tills en annan fick komma och prova! Och när det äntligen lyckades visade det sig att värdena inte var tillräckligt bra, och att jag var tvungen att läggas in över natten. 

Till saken hör att jag var otroligt trött efter en ganska tuff natt och en lång dag... Hur som haver - när de kom och berättade att David inte skulle få stanna kvar brast det totalt för mig. Jag grät floder och kunde inte hejda mig, det var som att någon hade tryckt på en knapp! Gullig som barnmorskan var justerade hon om i rummen och ordnade så att vi fick ett rum i alla fall, och David kunde stanna. Trots att jag inte mådde toppen kändes detta helt guld, men fick ändå lite panik när det blev tal om eventuell igångsättning - ifall att det inte skulle bli bättre. 

Varför? Jo. För att jag så otroligt gärna vill att det ska få komma igång naturligt! Jag vill kämpa på hemma med David, så länge jag bara kan. Åka in tillsammans och sedan ta det som det kommer... Inte må superdåligt och bli igångsatt när jag inte alls är mogen för det, för att riskera ett utdraget förlopp på sjukhuset. Så jag hoppades verkligen på bättre provsvar dagen efter. Och yes, trots att vi bara slumrat till ett antal gånger under natten, och att de kom in och stack mig flera gånger utan att lyckas vid 6-tiden imorse igen, så var provsvaren betydligt bättre idag och vi kunde åka hem! (: Med ett stort smile på läpparna och en massa plåster över armar och händer, haha.. 

Dock blir det tätare kontroller från och med nu, eftersom några tecken fortfarande kvarstår! (: Är i detta nu hemma och håller tummar och tår för att det vill komma igång av sig självt snart ändå - har ju verkligen börjat se charmen i det här med att det kan ske när som helst, och vill gärna få ta det som det kommer, när bebisen än vill ut. Idag går vi in i vecka 40 (39+0) så när som helst kan det största i mitt liv komma att inträffa! Coolt (: Ser så mycket fram emot det (och inser att jag kan komma att få äta upp den meningen) hehe! 

All kärlek / mvh nöjd och glad tjej på hemmaplan 

Ur ett ytligare perspektiv

Inatt drömde jag världens mest obehagliga dröm! Det började med en svidande känsla över hela magen, som när man har bränt sig i solen och huden är alldeles röd och öm. I drömmen ställde jag mig därför vid en spegel och drog upp tröjan, varpå jag fick syn på världens mest otäcka bristningar över hela magen! Enorma, som att huden har spruckit på det mest otroliga sätt eller som att jag vore alldeles brännskadad... Magen var helt förstörd! Bristningarna var knallröda och bara minnet av drömmen ger mig rysningar. Drömmen var så verklig och jag kan fortfarande känna dessa enorma, svidande såren, trots att de ju aldrig var verklighet... Lite som när man ser någon slå sig på TV och man själv får ont bara för att man kan föreställa sig känslan... 

Om jag får gissa vad denna dröm beror på, så lägger jag mina kort på anledningen att jag faktiskt fick bristningar förra veckan.. Två eller tre stycken, strax under magen på vänster sida om naveln. Helt omöjliga för mig att se utan spegel, inte jättefarliga - ändå så förargliga! Hur kan det komma sig att så obetydliga saker som bristningar kan väcka så mycket känslor inom en? Det är inte klokt när man tänker på det. Jag blev genuint upprörd och kände mig nästan lite låg, trots att mitt sunda förnuft ville slå till mig själv. Enligt barnmorskan kan man smörja in sig med diverse oljor och krämer, men i slutändan handlar det enligt henne ändå främst om vad som ligger i ens gener. Därför slipper vissa undan dem, medan andra får dem - enstaka eller i massor. 

Jag skulle verkligen önska att jag brydde mig mindre. Pustade ut varje dag till vecka 38, men nu kan jag inte låta bli att känna ett uns av misslyckande inför dessa streck jag numera bär på. Är det inte tokigt? Skämmigt minst sagt. Inte speciellt snyggt mot alla andra som också har bristningar - vilket jag ju inte bryr mig ett dugg om (men är det en sanning jag kan stå för nu när de uppenbarligen rör upp så starka känslor, bara för att de finns på mig själv?) Nej.. Det känns faktiskt aningen pinsamt. Skärpning, Tove. Jag är gravid och fin och bra som jag är. Min kille menar att jag borde se dem mer som ett stolthetstecken på att jag gått och burit på vår dotter i flera månader, och det ska jag minsann göra! Snällare mot mig själv 2019 var ett av mina löften. Dags att hålla det. 

Bucket list before baby

Ikväll plötsligt bara rann all energi ur mig! Swoshhh, sa det. Sen kände jag mig bara liten och lost.. Sov till 11 idag! Var helt slut efter många nätter med alldeles för få timmar - inatt somnade jag mellan 2-3 och var uppe flera, flera gånger. Men det är okej, klappar mig själv på axeln och påminner mig i detta nu om att jag är stark och bra, och om att jag fixar detta 

Vi tog förresten tag i rastlösheten igår och skrev en lista tillsammans, jag och David. En slags bucket-list innan bebisens ankomst, med idéer på vad vi kan hitta på under väntan på henne! Små saker vi velat göra men som vi ännu inte gjort, och som inte är speciellt krävande då kroppen är begränsad! Så som att - åka och fika på Ebbas fik, gå på bio, besöka en kryddbutik strax utanför Bjärred, och så vidare. Dagens to do involverade att åka och handla stolar och bord till köket! Nu står det äntligen på plats vilket känns så himla skönt! Vissa saker är bra tacksamt att ha fixat nu när det ännu bara är vi två (: 

För övrigt är jag riktigt nyfiken på om jag hinner klart med min kurs eller inte... Ibland kommer förvärkarna och spökar, och då undrar jag om hon hinner födas innan den är klar, eller om hon stannar inne till slutet av månaden. Jag vill att hon ska komma nu, nu, nu. Samtidigt är det så mycket enklare om hon stannar inne en stund till (kan avslöja att alternativ ett vinner om jag får välja!) haha (: 

Nej, nu ska jag ägna studierna lite tid innan ögonlocken blir för tunga! All kärlek!

Kvällstankar och poddtips - fertilitet/barnlängtan

Nyårsförrätten - cocktail på avokado, räkor, mango och annat gott, med knaperstekt surdegsbröd till; 

Nej, hörrni. Lite kvällstankar och poddtips. Ikväll när jag läste om att Kenza och Aleks väntar barn till sommaren blev jag alldeles varm i hjärtat! På instagram skriver Kenza att de har kämpat länge, att graviditeten inte alls var en självklarhet för dem - vilket man på olika sätt kanske kunnat ana genom små hintar och textrader under månadernas gång. 

Jag tror att det är så många fler som kämpar än vad man kan tänka sig. Tyvärr pratas det inte mycket om problem med fertiliteten, vilket ju leder till att folk generellt saknar kunskap, bildar sig egna uppfattningar, ämnet riskerar att blir skambelagt och hysch, hysch. Skolan lär oss allt om hur man ska undvika graviditet - men det nämns knappt vad man kan göra vid svårigheter. Inte heller får man lära sig om hur fertiliteten ser ut och om hur den dalar, eller om hur vanligt det kan vara med diverse problem. 

Att det inte är en självklarhet för alla att bara bli med barn när man önskar det, pratas det knappt om. Varför är det så? Att vi inte får lära oss om att fertiliteten inte är hundraprocentig - att bara för att man har mens är det inte givet att man kan bli gravid. Jag trodde länge att det var väldigt enkelt, för alla. Och min uppfattning är att de flesta i min omgivning tänkte likadant, alltför länge. Tänk att vi inte fått veta bättre - trots sexualundervisning i skolan, och fakta som finns. Jag hoppas verkligen att det ser annorlunda ut i skolan idag. 

En nära vän till mig kämpade under många år och genomgick flera försök med IVF innan hon till slut, äntligen blev gravid. Men hon fick genom sin egen resa lära sig om sin fertilitet, och undrade även hon många gånger varför vi inte får lära oss mera i skolan ( - varför är sexualkunskapen så förbannat fokuserad på killars sexualitet???) Vill i alla fall tipsa om podden "Jag vill ha barn" som är helt fantastisk. Den tar upp allt inom ramarna för fertilitet och barnlängtan, är en fin och intressant ögonöppnare som ger otroligt mycket förståelse, kunskap och nya insikter - om inte för sin egen skull så känns den som ett bra verktyg för att kunna vara ett bra stöd för någon annan. Lyssna gärna från första avsnittet - på många sätt har den en fin röd tråd. 

Massa kärlek, puss och kram

1 Januari

En kopp te & lite plugg får inleda det nya året! 2019, tänk att du nu är här. I samma sekund som klockan slog 00.00 och vi kysstes vid fönstret iklädda bara underkläder kände jag att NU, nu bebisen, får du lov att komma ut när du vill! 14 dagar återstår till beräknat bf - det känns lite mycket begärt att hon ska komma tidigare. Är rädd att hon dröjer för länge och att jag måste gå på tok för långt över tiden, bli igångsatt! Men jag försöker att förbereda mig på det ändå, just in case. 

Haha, skulle ju inte skriva något mer om detta hade jag tänkt. Börjar bli lite tjatigt! Men sanningen är ju att det tar mest plats i mina tankar, av allt, just nu. Snart blir jag mamma, och ju närmare vi kommer desto långsammare tycks tiden gå! Tror vi får boka in en nice date eller bjuda hem lite kompisar för att få tiden att gå fortare!